Fasen vad jag hatar att vara sjuk, e det inte den jävla ångesten som suger musten ur mig så e det förkylning. Pang så e man däckad liksom, kan knappt prata så hes e jag. Ett steg känns som 1000 steg. Men det lär väl gå över, å jag e ju sällan förkyld , faktiskt så hostar jag nästan aldrig nu sen jag slutade röka för snart 3 år sedan. Vad åren går fort bara susar iväg.
Skriver som en kratta ser jag men huvudet e liksom inte med riktigt.
E lite nervös inför möten jag ska ha i veckan, jag menar hur roligt e det att gå upp på arbetsförmedlingen där dom ser en som en *skurk* för att man inte fått jobba tillräckligt. Som om det e mitt fel att kommunen sparar.
Sen ska jag till Falun igen på fredag får se om det ska testas ut en hörapparat, ska bli skönt att få en sådan faktiskt. Det är fasen ett handikapp att inte kunna höra. Jag får be barnen skrika ibland för att jag ska höra (så illa e de) å hur kul e det?? Inte kul alls.
Nåja de ska bli kul att se hur det blir om man får en ny värld haha.
Usch vill inte ha möten de e jobbigt..ni kanske tycker att jag e fjantig men för mig e det så *stort* att komma iväg på sånt här...Jag klarar liksom inte ens av att gå på barnens klassamtal osv längre heller de e jobbigt. Saknar att kunna gå på avslutningar och skolfester å få se barnen uppträda..blir ju liksom inte desamma med videokamera..
Brukar få dåligt samvete över det och jag får för mig att barnen kommer hata mig när de blir äldre för att jag inte va med på alla sånna saker.
Jag fixar liksom inte att vara bland massa människor det blir för stressande och jag vill inte skämma ut varken mig sj eller barnen..(låter som en dålig ursäkt) men det e just så jag tänker...att tänk om jag blir yr får ett anfall vad pinsamt folk skulle fundera vad jag håller på med..har bestämt mig för att ringa Strömsborg igen känner att jag måste få hjälp ur detta helvete det funkar liksom inte att sitta i sitt hus dag efter dag.. jag vill bara ut komma ut å gå som då inann jag blev sjuk va ute jämt, cykla gick njöt av att vara ute..vill ha det tbx SKA ha det tbx..va som dagmammorna sa när barnen va små Anna du går jämt med barnen på din cykel att du orkar varje dag med samma slit..men det va inget slit va skönt att röra på sig...visst dagar det regna kanske inte va så kul man kom dyngsur till jobbet men visst det gjorde inget va ju skönt att vara ute...nåja jag kommer kanske få tbx mitt liv det hoppas jag ialf...ha det bra nu mina vänner nu orkar jag inte skriva mer..
Jeanette du vet att jag tänker på dig jag imponeras över dig ska du veta. Du e stark gumman du fixar det här. Jag vet att du har det svårt vännen jag vet att dina dagar e långa av smärta jag vet att du lider i din ensamhet vi e lika du å jag man visar inte utåt att ens inre e i uppror men tillsammans gumman så fixar vi det här ..en speciell kram till dig Nettan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag hoppas verkligen att du ska få tillbaka allt som du gjort förr, och det tror jag du kan. Men du måste inte klara detta själv stumpan. Man måste ha hjälp av proffs. Det finns hjälp att få, och du måste svälja tanken att inte äta tabletter.
SvaraRaderaDet har jag lärt mig nu på smärtkliniken av psykolog, psykiatriker. Om man mår dåligt så bör man äta tabletter som hjälper mot ångest, panikattaker...
Det hjälper dig att inte känna av alla dessa jobbiga symtomer!
Du behöver inte vara rädd, för det gör nästa hela Sverige. Kramar till en underbar Anna <3<3<33<
Det var bara jag som glömde mitt namn! Nettan
SvaraRaderaVad bra att du ringt Strömsborg, bara det är starkt gjort! Och det är bra att du har mål, tex. att vara ute och gå eller cykla. Och så småning om kommer du också kunna gå på barnens skolavslutningar osv. Man får ta en sak i taget, att kontakta Strömsborg är delmål 1 - och det ska du vara stolt över! Kram Linda
SvaraRaderaHej gumman. JAG vet ju verkligen hur det är, min ångest började redan när jag var 17 år och jag gjorde nåt åt det alldeles för många år senare, jag började med medicin och KBT när jag var 29 år. Jag vet precis hur det är att inte våga gå på alla möten, avslutningar och samtal. Jag har känt mig som världens sämsta mamma så många gånger. Idag är jag så glad att jag tog tag i min ångest för jag kommer iväg på allt. Dock med en stor klump i halsen fortfarande. Har många kämpiga dagar men tack vare KBT har jag lärt mig att hantera det och "kliva över tröskeln".
SvaraRaderaHar du gått på KBT? Det är superbra när man har panik/dödsångest. Jag blev en helt annan människa. Och tänk på att människor äter medicin för öron, hals, cancer osv, varför ska man inte kunna äta även för själen/hjärnan. Det är ju faktiskt ett ämne i hjärnan (serotonin) som saknas när man har panikångest, som man får tillbaka av medicinen.
Drabbar mest kvinnor tyvärr. Du blir frisk av medicin och KBT. Det är skillnad på ångest och förväntansångest som du får eftersom du TROR att du ska få det. Lycka till. Ring strömsborg. Skulle behöva träffas och prata, jag har så mycket jag skulle kunna dela med mig av till dig. Kram från Therese