fredag 2 oktober 2009

Ja så va det med det!!!!

Sitter å funderar på varför vissa människor anser sig ha rätten att frånta mig å min familj våra känslor.
Jag har varit med om nåt inte alltför trevligt, ett stort svek.
Dom det berör tycker att jag å min man borde förlåta på en gång, men hur tusan ska man kunna det. Och då när vi inte kunde förlåta så dras det upp om min avlidne bror att han skulle minsann ha slagit näven i bordet om han levat. Å detta pga att jag å hans sambo som också blivit utsatt inte kunde förlåta det som denna person gjort. Alltså jag vet inom mig att min bror aldrig skulle ta denna persons parti. Jag blir arg å besviken på att hon kunde dra upp det.
Ser det som en desperat människa sista utväg, hon vet innerst inne att det som denna person gjort är fel, äckligt och vidrigt. Hade jag orkat skulle jag göra en polisanmälan, men en sak är säker jag förlåter aldrig. Sen att ni är fega att dra er undan mig å min familj för ett *brott* vi inte ens skapat själva, anser jag bara vara fegt och det bevisar att ni är självupptagna och bara bryr er i erat eget.
Men som sagt från och med nu är kontakten bruten, säger som min vän Erica säger: man ska omge sig med människor som ger energi å inte tvärtom.
jag är glad att jag har mina nära vänner som orkat lyssna på mig, tackar Gud för att ni finns. Jag älskar er.. Kram på er mina fina vänner