Ingen aning!!!!

Nu va det länge sen jag skrev, inte haft varken ork eller lust egentligen.
Ibland blir det så, man tappar stinget eller förmågan att få ner sina tankar och känslor i ord.
Det har vart en jobbig och turbulent tid, det får ju liksom aldrig vara lugnt.
Jag ska vara helt ärlig å tala om att jag mått skit rent ut sagt förjävla illa.
Det är inte bara ångesten som är jobbig det som är värst är att M blir retad av vissa än.
Hon har skurit sig sj i armen, cuttat sig som dom säger. Jag fick veta av en fin vän vad M skrivit i sin Bdb och det var inga trevliga saker. M skriver att hon vill ta livet av sig att hon inte orkar leva, att hon inte är värd att få leva utan att hon borde ställa sig framför tåget.
När jag läste detta så tror jag fan att jag höll på att brista mitt itu helt, det va som att nån drog undan mattan man står på å man faller.
jag hade ett djupt samtal med M den natten, vi pratade å grät å pratade igen, hon tömde sig på alla sina känslor och jag vet att hon behövde det.
Jag fick fram vad orsaken va att hon mått så dåligt och just velat dö, det va en tjej i hennes bekantskapskrets som ljugit om att hon tjejen alltså blivit våldtagen och detta har hon tryckt i M å hon skulle inte få säga något. Jag vet att den här tjejen inte blivit våldtagen då hon dragit tillbaks anmälan å jag känner han som va anklagad för det, alltså det va en ren å skär lögn.
Jag är så arg på denna tjej som trycker i M detta jag menar M har inte ens haft sex än å blir fortfarande generad över ämnet. Att vara 13 år å höra om detta som hon inte skulle få berätta för någon blev för stort å för tungt för M att bära.
Fattar inte att M orkar fast tänk om hon inte gör det, jag är ständigt rädd för att få ett samtal att nåt hemskt har hänt, kurator e inkopplad men jag är rädd att det inte ska räcka till. Ringer jag M å hon inte svarar får jag en klump i magen å tror genast det värsta.
Jag ber Gud varje natt att han måste vara vid M sida hela tiden.
Må Gud aldrig straffa mig så hårt att han tar min finaste ifrån mig.
Jag älskar mina barn mer än livet själv, jag lever för mina barn dom är mitt absoluta allt. Ja jag kan säga att mina barn är mitt liv.
Kram på er alla vänner så hörs vi snart igen.
Vi får alla kämpa på för trots allt så är inte den sista dåren född än!!!!

Tänkvärda ord!!

Den Dag!!

Den dag ska komma då min kropp ligger vit på ett vitt
lakan på ett sjukhus & läkarna fastställer att mitt hjärta
inte fungerar längre.
Ge då mina ögon till en man som aldrig sett en
soluppgång, ett barns ansikte eller kärleken i en kvinnas
ögon.

Ge mitt hjärta till någon vars eget hjärta bara givit
honom ändlösa dagar av smärta.
Ge mitt blod till tonåringen vars kropp drogs fram ur bilvraket så
att han får leva och se sina barn leka.
Ge mina njurar till en människa vars liv vecka efter
vecka är beroende av en maskin.
Ta mina ben varje muskelfiber & nerv ur min kropp &
finn en metod som gör det möjligt för ett invalidiserat
barn att gå , utforska varje skrymsle.

Ta mina celler om så behövs & odla dom så att en stum
pojke kan heja på sitt favoritlag & en döv flicka kan
höra regnet smattra.
Bränn det som blir kvar av mig & sprid askan för vinden
om ni måste begrava något så begrav mina misstag mina
svagheter & fördomar.
Ge mina synder t djävulen & min själ till GUD & om ni
händelsevis vill komma ihåg mig gör det genom ett
vänligt ord till någon som behöver det!!!!!

Ja så va det med det!!!!

Sitter å funderar på varför vissa människor anser sig ha rätten att frånta mig å min familj våra känslor.
Jag har varit med om nåt inte alltför trevligt, ett stort svek.
Dom det berör tycker att jag å min man borde förlåta på en gång, men hur tusan ska man kunna det. Och då när vi inte kunde förlåta så dras det upp om min avlidne bror att han skulle minsann ha slagit näven i bordet om han levat. Å detta pga att jag å hans sambo som också blivit utsatt inte kunde förlåta det som denna person gjort. Alltså jag vet inom mig att min bror aldrig skulle ta denna persons parti. Jag blir arg å besviken på att hon kunde dra upp det.
Ser det som en desperat människa sista utväg, hon vet innerst inne att det som denna person gjort är fel, äckligt och vidrigt. Hade jag orkat skulle jag göra en polisanmälan, men en sak är säker jag förlåter aldrig. Sen att ni är fega att dra er undan mig å min familj för ett *brott* vi inte ens skapat själva, anser jag bara vara fegt och det bevisar att ni är självupptagna och bara bryr er i erat eget.
Men som sagt från och med nu är kontakten bruten, säger som min vän Erica säger: man ska omge sig med människor som ger energi å inte tvärtom.
jag är glad att jag har mina nära vänner som orkat lyssna på mig, tackar Gud för att ni finns. Jag älskar er.. Kram på er mina fina vänner

Idag släppte jag en bomb!!!!

Usch vilken dag detta har vart, jag vill att den ska ta slut.
Jag önska att det som hänt aldrig hade hänt, men det har hänt..usch
Äcklad, arg och hatisk det är känslor jag bär inom mig nu.
Han den där har svikit förtroendet jag haft för honom.
Han har sårat både mig å min döda brors sambo, ja inte bara sårat utan kränkt också.
Jag kan inte tala om just nu vad som hänt, jag kan bara säga att det kommer inte att sluta väl det här. Det kommer att bli ett bråk inom vår släkt utan dess like.
Får ont i magen bara av att tänka på det.
Ber till Gud att det löser sig..
Kram på er mina fina vänner...

Att på avstånd titta på det som e fel..e att deltaga i det som e fel!!!!!

Vet inte hur jag ska börja, just nu är jag så ledsen en stor klump i bröstet. Micaela min älskade dotter, det brast för henne idag. Hon talade om hur jävligt det vart de senaste veckorna i skolan. Hon har tigit om det å sagt att allt vart bra. Men idag kom det, en tjej i klassen har lyckats vända alla tjejer utom en emot henne. Dom retar henne för vikten, kläder, håret ja allt, bara nämn det så retas hon för det med.
Micaela har vart i samtal med rektorn, ni ska veta att barn i den här åldern vill inte ha föräldrar inblandade därför hon dolt problemet. Om jag bara vetat att de sista veckorna inte heller vart bra OM..hursom så har hon pratat med rektorn å enligt rektorn så VET mobbingteamet i skolan om att Mickis e mobbad å vart de under alla år, men dom kan inget göra utan att M bekräftar det hela...Vafan säger jag bara, som vi som föräldrar kämpat för att få skolan att fatta. Så säger dom att dom vetat hela tiden..e det ändå inte de vuxnas ansvar att ta itu med det då????????????????????????? Just nu har jag så många blandade känslor ledsen, arg och hat ja just det rent HAT...Jag har lust att bara ta min familj å flytta långt från avesta långt från dalarna å slippa all den här skiten...Micaela du vet att jag älskar dig å finns för dig...jag ska bli stark för din skull...ber att Gud ska finnas vid din sida varje dag varje minut å varje sekund..

2 år sen nu!!!!!!!

Idag e det 2 år sen min älskade bror Lennart gick bort, 2 år och det känns som igår..
På nåt konstigt sätt så e han inte död för mig utan levande. Vi va till hans grav idag å satte rosor, det blev fint det va redan ditsatt många buketter. Nu är hans grav färglad av olika buketter av blommor.

Jag älskar dig för alltid Lennart R.I.P.

jag måste berätta nåt kul, den här veckan har jag vart in på 2 affärer. Hemköp i Avesta och ICA i Fors. Sen va jag på kasen å gick runt bland stånden å allt detta gick bra..SÅ stolt över mig själv..Jag har bestämt att ge mig sj beröm och älska mig sj för den jag e..märker att när jag gör d så blir livet mye lättare..Kram på er alla där ute..

Är så trött på livet!!!!!!

Har lust att ställa mig framför tåget just nu, känner att denna skiten tar över mitt liv.
Trycket i bröstet blir bara värre å värre, känns som jag inte får luft.
Oron kan jag hantera, även om den med är jobbig så känner jag att jag kan hantera den på ett annat vis.
Men ångesten paniken den kan jag inte styra, känner nu att jag inte orkar leva så här mer.
Eller vad då leva jag lever för fan inte e inlåst i min egen jävla hjärna.
Det är jobbigt att hela tiden gå runt och tycka att man inte kan andas ordentligt, att det är som ett skärp som stryper runt bröstet.
Vad jag hatar den här skiten ja riktigt hatar ångesten.
Fast är det så konstigt att man drabbats av detta skiten egentligen, jag menar hela mitt liv har vart en kamp, jag har alltid vart feg och haft dåligt självförtroende sett ner på mig själv och inte tyckt att jag är värd nåt.
En liten skit i hela stora universum det e vad jag ser om mig själv.
Tåget lockar det enda som hindrar just nu är rädslan och att jag inte tar mig ut.
Många kanske tycker att vadå ryck upp dig, men det e fan inte lätt att bara göra det.
Har ju liksom inget att rycka i, har jag fått den här skiten för att jag ska straffas för nåt elakt jag har gjort tidigare??? Om det är så, så tycker jag att jag straffats tillräckligt nu. Eller är man livstidsdömd???
Jag drömmer om att jag är ute, går på stan och shoppar men va fan det är bara drömmar.
Jag vill ju kunna gå å handla kika på kläder åt barnen se om det finns nya maträtter att inhandla.
Skiter i det här livet å hoppas att mitt nästa blir bättre...