Det va så här det började för ca 2 år tillbaka!!!!!!


Jag står i duschen, känner av den oro i kroppen som funnits där ett tag nu. Allt snurrar, känner yrseln sliter tag i mig. Jag blir så rädd, rusar till soffan och kastar mig ner i den. Oron varför finns den där hela tiden så stark så skärande i hela mig. Jag börjar gråta, blir rädd, riktigt rädd. Vad är fel, varför mår jag så här? varför faller allt? Varför snurrar allt, yrseln är outhärdlig, jag blir så rädd att jag börjar må illa. Det känns som om jag skulle stå här öga mot öga med en elak björn. Men där finns inget, absolut inget att bli rädd för. Ändå är jag skräckslagen.
Jag blir rädd av den oro som finns i mig, långt inom mig. Den är svår att beskriva, jag kan inte sitta still då det kryper i mig. Jag måste hela tiden upp och röra på mig för oron är så djupt inne i mig, jag hittar ingen väg ut för den.
Jag förstår inte vad som sker, blir rädd igen och bara gråter. Rädslan att vara själv är så stark att det måste finnas någon vid min sida hela tiden. Jag Anna 32 år är livrädd för vad vet jag inte ens själv. Hur kan en 2 barnsmamma som studerar och har vänner omkring sig en man som finns vid min sida, hur kan jag bara tappa fotfästet och förlora all kontroll över mina tankar.Jag tror att jag ska dö att nu Anna är din tid kommen. Men jag vill inte dö jag vill leva vara jag.Vad är det då som sker, vad är det som händer?
Ångest är vad som drabbat mig. Ångest kan man må så dåligt av ångest? ja det kan man, känslan att vilja dö tränger djupare in i mitt tänkande, men rädslan för döden hindrar mig från att ta det steget. Jag blir rädd för allt och då menar jag allt. Klarar inte av att gå på toaletten, duscha, laga mat ja allt det som vi alla tar för givet va en stor kamp för mig att återfå kontroll över. Man känner sig som en stroke patient som tappat all förmåga att klara av saker själv. Jag blir instängd i mig själv, hjärnan stänger av slutar att fungera. *jag fick veta att hjärnan gör det för att skydda.
Jag blir liggandes i soffan (svettig skinnsoffa med 28 grader varmt ute) . Jag vågar inte gå ur soffan eller ens resa mig för att sitta upp, allt bara snurrar i huvudet och yrseln är så otäck. Känslan att jag ska dö hänger över mig hela tiden, vågar knappt gå på toaletten, håller mig 12-13 timmar för att tvinga mig upp och gå på toa då det känns som jag ska sprängas. Gå ut till mitt kök det vågar jag inte heller å gode Gud så det smärtar när jag tänker tillbaka på det som en gång blev min undergång. Ibland funderar jag om det vore bättre för alla om jag dog. Men jag vet att den enda det skulle underlätta för är mig själv. Och egoist vill jag inte vara, vill inte göra det mot mina barn. Jag undrar så när detta helvete ska sluta. Känns som att det kommer ta en evighet innan jag blir så pass att jag kan ta steget ut ur min glasbubbla. Blir nedstämd när jag tänker på det. Vill bara finna en väg ut ur mitt eget helvete.