Är så trött på livet!!!!!!

Har lust att ställa mig framför tåget just nu, känner att denna skiten tar över mitt liv.
Trycket i bröstet blir bara värre å värre, känns som jag inte får luft.
Oron kan jag hantera, även om den med är jobbig så känner jag att jag kan hantera den på ett annat vis.
Men ångesten paniken den kan jag inte styra, känner nu att jag inte orkar leva så här mer.
Eller vad då leva jag lever för fan inte e inlåst i min egen jävla hjärna.
Det är jobbigt att hela tiden gå runt och tycka att man inte kan andas ordentligt, att det är som ett skärp som stryper runt bröstet.
Vad jag hatar den här skiten ja riktigt hatar ångesten.
Fast är det så konstigt att man drabbats av detta skiten egentligen, jag menar hela mitt liv har vart en kamp, jag har alltid vart feg och haft dåligt självförtroende sett ner på mig själv och inte tyckt att jag är värd nåt.
En liten skit i hela stora universum det e vad jag ser om mig själv.
Tåget lockar det enda som hindrar just nu är rädslan och att jag inte tar mig ut.
Många kanske tycker att vadå ryck upp dig, men det e fan inte lätt att bara göra det.
Har ju liksom inget att rycka i, har jag fått den här skiten för att jag ska straffas för nåt elakt jag har gjort tidigare??? Om det är så, så tycker jag att jag straffats tillräckligt nu. Eller är man livstidsdömd???
Jag drömmer om att jag är ute, går på stan och shoppar men va fan det är bara drömmar.
Jag vill ju kunna gå å handla kika på kläder åt barnen se om det finns nya maträtter att inhandla.
Skiter i det här livet å hoppas att mitt nästa blir bättre...