Idag har d vart en toppendag, helt enkelt en perfekt dag. Jag har hälsat på min bästa vän genom åren Jeanette, vilken känsla att få ge henne en kram (fast ska va ärlig jag va livrädd att göra henne illa, man e ju lite försiktig för hennes rygg), jag kände mig stum de första secunderna å fick svälja gråten för att inte låta tårarna komma, men det hade vart glädjetårar så ingen fara egentligen.
Hon e så fin den tjejen inte bara till utseendet utan hela hon. Vi fikade åt wienerbröd å drack kaffe. Synd att tiden gick så fort känner att jag kunnat stanna hela dan haha.
Det va som om tiden stått stilla alla år inte alls att vi vart ifrån varann så länge, det e väl sann vänskap d.
ÅÅ vilka hundar hon hade herre min Gud jag va såld direkt så fina å så vänliga, riktiga kelgrisar.
Det syns på Nettan att detta tagit henne hårt med sin sjukdom, det syns i en människas ögon om man tar sig tid att titta så ser man. Hon fick resa sig för att stå flera ggr då vi satt vid bordet å fika tillsist fick vi gå in till soffan så hon fick lägga sig ner å jag pajsa ner skönt i en stor fluffig super fin skinnfåtölj (hade man lutat huvudet bakåt hade man väl lätt kunnat nickat till hehe)
Vi ska eventuellt träffas i helgen igen å det ska bli kul om än lite pirrigt inför Tommy å barnen e ju lite rädd att dom ska tycka jag e konstig om jag skulle få känning av en attack. Jag tänker ofta så om möten med människor att dom inte ska förstå mig. Tror Jeanette får förklara för dom att jag kan bli lite skakig, plockig med min mobil som ett exempel av att jag blir nervös. Då ska det nog gå bra.
Men tack Gode Gud för att jag fått tillbaka Nettan i mitt liv, en saknad pusselbit e på plats, ett tomrum har fyllts och glädjen e stor att återigen få känna att jag har en sann och fin vän som jag kan dela allt med. Tack Nettan för att du finns älskar dig min fina vän.